mrdarcy

En sväng till i PMS:ens underbara värld. Konstant irritation på minsta lilla sak, minsta ord som någon yttrar som inte passar. Jag är inte förvånad över att män konstant tycker kvinnor är konstiga med de humörsvängningar man får stå ut med en gång i månaden. Det värsta är att man själv hör hur man låter och trots det fortsätter man vara otrevlig och oresonlig. Inte nog med den analkande mensvärken som står vid husknuten utan denna smått psykiska påfrestning tillsammans med veckolånga kramper finns enbart till för att vi kvinnor ska kunna ligga och vråla i ett dygn i den värsta smärta vi troligen någonsin kommer kunna känna. Nu har jag aldrig fött barn och helt ärligt så är jag livrädd för det, men det får mig att undra. Med PMS, mensvärk, barnafödande och klimakteriet för oss kvinnor, vart är männens helvete?

Män har en tendens att jämföra det mesta med ofrivilligt stånd. Att det självklart är jämförbart med den där underbara mensvärken där man nästan svimmar och kräks då och då på grund av för hårda kramper. Jag vet inte, kanske är jag, utöver det PMS-monster jag nu utgörs av, lite bitter? Bitter över att männen slipper undan all smärta, generande hårväxt, svettningar, humörsvängningar och allt som kommer med att vara kvinna. Fast egentligen, när vi är de här hemska grottmonstren, de stackars krampande tjejerna med gråten i ögonen, de starka kvinnorna som ligger och vrålar i värkar och klimakterietanterna som svettas på tunnelbanan, vem är det då som står ut med oss? Vilka är det som får öron sönderskrikna, händer sönderklämda och som får virra runt på ICA Maxis tampongavdelning för att avsluta i chokladhyllan? Vi kvinnor har kanske ett helvete med allt det fysiska som händer med oss, men trots det så har vi våra snoppbeklädda "slagpåsar" att ta ut det över. Och vad vore egentligen världen utan dessa fantastiska varelser.