Tillbaka efter ett längre uppehåll
Nu är det dags för nya tag. Ibland räcker inte orken till helt enkelt.
Ork. Ett ganska intressant ord. Ork. Får mig att tänka på de onda varelserna i J.R.R Tolkiens "Sagan om Ringen". Orcher. Att ha en liten Orch i sig som slåss mot dagens motgångar och hejar på i medvind. Jag saknar min Orch. Det kan förstås ha någonting att göra med att jag precis kommit hem från en 6 veckors resa och sedan dess haft en pojkvän här som saknat mig och verkligen visat det på alla sätt och vis. Hur kul det än är att spendera tid med sin älskade så tar det på krafterna, i alla fall fysiskt. Borde jag klaga? Absolut inte. Min man är det finaste jag har och han får låna min Orch vilken dag som helst. Så underbar som han är så tror jag mig få igen den snart ;)
Ork. Ett ganska intressant ord. Ork. Får mig att tänka på de onda varelserna i J.R.R Tolkiens "Sagan om Ringen". Orcher. Att ha en liten Orch i sig som slåss mot dagens motgångar och hejar på i medvind. Jag saknar min Orch. Det kan förstås ha någonting att göra med att jag precis kommit hem från en 6 veckors resa och sedan dess haft en pojkvän här som saknat mig och verkligen visat det på alla sätt och vis. Hur kul det än är att spendera tid med sin älskade så tar det på krafterna, i alla fall fysiskt. Borde jag klaga? Absolut inte. Min man är det finaste jag har och han får låna min Orch vilken dag som helst. Så underbar som han är så tror jag mig få igen den snart ;)
Sexig på vintern
Är det bara jag som blir torr som ett fnöske under vintern? Fullkomligt dränker mig själv i babyolja men det hjälper ju bara så långt. Hur snyggt är det egentligen när man fixat håret, tagit på sig partyklänningen, sminkat sig i en halvtimme för att sedan inse att hela ansiktet flagar? Mitt knep är handkräm i ansiktet. Tur att min hud klarar det utan att motverka det med finnar som den tycks göra med allt annat (särskillt IKEAs billiga choklad, trots att det kallas myt!). Häromdagen hade jag fotkräm på mina överarmar vilket resulterade i att luktade pepparmint i en hel dag. Men vad ska man göra? Vill man vara fin får man lida pin, eller i mitt fall, lukta tandkräm.
Frånvarande
Jag har haft noll inspiration de senaste dagarna till att hitta saker att klaga på. En snabbkik i kalendern ändrade dock på det. Alla hjärtans dag. Ja, det är mindre än en månad kvar. Överdrivet hypad dag för alla som har någon. Hemsk dag för oss singlar. Ibland försöker man råda bot på det genom att motvilligt gå med på en dejt med någon man inte alls är intresserad av bara för att slippa sitta ensam på denna kärlekens dag. Kan det bli värre? Ja det kan det, särskillt om man varit på dejt med personen förut, insett snabbt att personen är totalt ointressant och sedan efter ett glatt farväl lovat sig själv att aldrig träffa människan igen. Men när Alla hjärtans dag står för dörren så tar man till de mest drastiska metoder för att inte verka patetisk. Så man försöker övertala sig själv att han nog bara hade en dålig dag och ringer upp personen för att boka in en Alla hjärtansdag dejt på något mysigt café. Självklart är personen ledig då alla andra också insett att det är en omöjlig person att fortsätta dejta. Så finner man sig själv där, tyst hoppandes att någon bekant ska ringa så man kan låtsas att vederbörande befinner sig på sjukhus och att man såklart måste rusa dit. Tyvärr händer det bara i filmer och man får stå ut i vad som verkar som 3 dagar innan man tillslut kan ursäkta sig och åka hem.
Det där var ett utdrag från en av mina hemska Alla hjärtans dag som singel. Vad har jag lärt mig av det? Att det nog är värt att vara patetisk och sitta hemma med singelstämpeln i pannan. Jag tar Brad Pitt på dvd vilken dag som helst framför en tråkmåns i verkliga livet.
Det där var ett utdrag från en av mina hemska Alla hjärtans dag som singel. Vad har jag lärt mig av det? Att det nog är värt att vara patetisk och sitta hemma med singelstämpeln i pannan. Jag tar Brad Pitt på dvd vilken dag som helst framför en tråkmåns i verkliga livet.
När blev det okej att lägga sig i?
Nu är jag faktiskt rätt arg. Jag har en väninna som precis håller på att flytta ifrån sin sambo. De har varit tillsammans i lite över ett år och hela tiden har hon fått bära upp dem båda. Han kan inte kommunicera som vanligt folk och de är överlag helt olika personer. Senaste tiden har hon mått väldigt dåligt i det här förhållandet och nu tillsist så vart utvägen att flytta därifrån. Jag stödjer henne till 100% och vill att hon ska må bra, men nu har andra parter börjat lägga sig i och de är allt annat än trevliga. Hans vänner och familj har börjat fälla kommentarer med baktanken att hon i princip är dum i huvet som lämnar honom och att hon är feg och är för slö för att kämpa. Jag undrar, när blev det okej för folk att lägga sig i andras problem om man inte vet all fakta?
Jag får rent ut sagt ont i hjärtat när hon berättar om hur hon fått tvinga sig till att vara intim med honom och hur hon försökt så länge att få det att hålla utan någon hjälp från honom. Så kommer folk som inte har någon aning om vad som händer och har mage att klanka ner på henne. Klart att vi alla har varit där, pratat med kompisar om deras dumma ex fastän vi aldrig haft ett ordentligt samtal med honom/henne och bett om deras version. Jag skulle trots detta nog aldrig öppet kunna förakta den här personen och låta den veta det om jag inte hade fakta som om att exet i fråga hade varit otrogen eller likande. Jag anser att man ska tro det bästa om alla tills man får motsatsen bevisad. Jag har vunnit många nya vänner genom att inte döma dem på första intrycket. Så ska du lägga dig i, gör det med kärlek och inte med bitterhet. Saker löser sig oftast bättre då.
Jag får rent ut sagt ont i hjärtat när hon berättar om hur hon fått tvinga sig till att vara intim med honom och hur hon försökt så länge att få det att hålla utan någon hjälp från honom. Så kommer folk som inte har någon aning om vad som händer och har mage att klanka ner på henne. Klart att vi alla har varit där, pratat med kompisar om deras dumma ex fastän vi aldrig haft ett ordentligt samtal med honom/henne och bett om deras version. Jag skulle trots detta nog aldrig öppet kunna förakta den här personen och låta den veta det om jag inte hade fakta som om att exet i fråga hade varit otrogen eller likande. Jag anser att man ska tro det bästa om alla tills man får motsatsen bevisad. Jag har vunnit många nya vänner genom att inte döma dem på första intrycket. Så ska du lägga dig i, gör det med kärlek och inte med bitterhet. Saker löser sig oftast bättre då.
Vart är männens helvete?
En sväng till i PMS:ens underbara värld. Konstant irritation på minsta lilla sak, minsta ord som någon yttrar som inte passar. Jag är inte förvånad över att män konstant tycker kvinnor är konstiga med de humörsvängningar man får stå ut med en gång i månaden. Det värsta är att man själv hör hur man låter och trots det fortsätter man vara otrevlig och oresonlig. Inte nog med den analkande mensvärken som står vid husknuten utan denna smått psykiska påfrestning tillsammans med veckolånga kramper finns enbart till för att vi kvinnor ska kunna ligga och vråla i ett dygn i den värsta smärta vi troligen någonsin kommer kunna känna. Nu har jag aldrig fött barn och helt ärligt så är jag livrädd för det, men det får mig att undra. Med PMS, mensvärk, barnafödande och klimakteriet för oss kvinnor, vart är männens helvete?
Män har en tendens att jämföra det mesta med ofrivilligt stånd. Att det självklart är jämförbart med den där underbara mensvärken där man nästan svimmar och kräks då och då på grund av för hårda kramper. Jag vet inte, kanske är jag, utöver det PMS-monster jag nu utgörs av, lite bitter? Bitter över att männen slipper undan all smärta, generande hårväxt, svettningar, humörsvängningar och allt som kommer med att vara kvinna. Fast egentligen, när vi är de här hemska grottmonstren, de stackars krampande tjejerna med gråten i ögonen, de starka kvinnorna som ligger och vrålar i värkar och klimakterietanterna som svettas på tunnelbanan, vem är det då som står ut med oss? Vilka är det som får öron sönderskrikna, händer sönderklämda och som får virra runt på ICA Maxis tampongavdelning för att avsluta i chokladhyllan? Vi kvinnor har kanske ett helvete med allt det fysiska som händer med oss, men trots det så har vi våra snoppbeklädda "slagpåsar" att ta ut det över. Och vad vore egentligen världen utan dessa fantastiska varelser.
Män har en tendens att jämföra det mesta med ofrivilligt stånd. Att det självklart är jämförbart med den där underbara mensvärken där man nästan svimmar och kräks då och då på grund av för hårda kramper. Jag vet inte, kanske är jag, utöver det PMS-monster jag nu utgörs av, lite bitter? Bitter över att männen slipper undan all smärta, generande hårväxt, svettningar, humörsvängningar och allt som kommer med att vara kvinna. Fast egentligen, när vi är de här hemska grottmonstren, de stackars krampande tjejerna med gråten i ögonen, de starka kvinnorna som ligger och vrålar i värkar och klimakterietanterna som svettas på tunnelbanan, vem är det då som står ut med oss? Vilka är det som får öron sönderskrikna, händer sönderklämda och som får virra runt på ICA Maxis tampongavdelning för att avsluta i chokladhyllan? Vi kvinnor har kanske ett helvete med allt det fysiska som händer med oss, men trots det så har vi våra snoppbeklädda "slagpåsar" att ta ut det över. Och vad vore egentligen världen utan dessa fantastiska varelser.
Blir män osäkra av självsäkra tjejer?
Jag har ett problem. Ett I- landsproblem kan vi kalla det. Min KK, som så gärna ställer upp på nya och innovativa saker, har aldrig gått ner på mig. I början tänkte jag att det handlade om att vi inte kände varandra så bra, men nu efter snart 3 månader så händer fortfarande ingenting. Jag går mer än gärna ner på honom och trots att jag är helrakad och känner mig själv så pass bra att jag vet att det absolut inte är något fel på min pingla så står det fortfarande still. Jag vet att vissa personer helt enkelt inte tycker om det, men det som då förundrar mig är att han inte säger något. Ett snabbt "jag skulle gärna gå ner på dig men det är helt enkelt inte min grej" skulle duga fint. Eller kanske, bara kanske, så finner han min självsäkerhet när det kommer till sex skrämmande. Är det så att killar faktiskt blir osäkra av tjejer som vågar ta för sig i sängen?
Känslan av att inte räcka till finns nog hos alla, men blir den inte lite mer tydlig i sovrummet när man är helt utblottad inför en annan människa? Jag vet att trots min självsäkerhet som jag peppar mig själv med så börjar även jag att undra ibland om jag verkligen räcker till när jag träffar någon med större självförtroende än mig själv. Rädslan för att göra bort sig eller misslyckas med sin partner blir bara större och större med dagens syn på sex. Alla ska ställa upp på allt, sexiga underkläder på trådsmala modeller, "så får du orgasm på 10 minuter", allt sådant lämnar troligtvis sina spår hos de flesta. När det då kommer en tjej som vet vad hon vill ha i sängen och inte är rädd för att hjälpa till själv, känner då män sig överflödiga? Om en man till 100% vet att tjejen kan komma varje gång de har sex, (förutsatt att hon får hjälpa till själv) håller då rädslan att misslyckas dem tillbaka för att slippa ett skadat ego? Eller har jag helt enkelt hamnat med en man som gillar att få men som inte vill ge? Det tål att tänkas på.
Känslan av att inte räcka till finns nog hos alla, men blir den inte lite mer tydlig i sovrummet när man är helt utblottad inför en annan människa? Jag vet att trots min självsäkerhet som jag peppar mig själv med så börjar även jag att undra ibland om jag verkligen räcker till när jag träffar någon med större självförtroende än mig själv. Rädslan för att göra bort sig eller misslyckas med sin partner blir bara större och större med dagens syn på sex. Alla ska ställa upp på allt, sexiga underkläder på trådsmala modeller, "så får du orgasm på 10 minuter", allt sådant lämnar troligtvis sina spår hos de flesta. När det då kommer en tjej som vet vad hon vill ha i sängen och inte är rädd för att hjälpa till själv, känner då män sig överflödiga? Om en man till 100% vet att tjejen kan komma varje gång de har sex, (förutsatt att hon får hjälpa till själv) håller då rädslan att misslyckas dem tillbaka för att slippa ett skadat ego? Eller har jag helt enkelt hamnat med en man som gillar att få men som inte vill ge? Det tål att tänkas på.
Kan man vara kär i mer än en person på samma gång?
I valet och kvalet. Jag tror alla har varit här, eller åtminstånde kommer att vara det någon gång i livet. Jag har en KK, alltså en vän jag träffar och ligger med då och då. Det funkar jättebra bortsett från några små faktorer. Det faktum att vi pratar varje dag gör det till lite mer än bara två bekanta som utövar sina vildaste fantasier tillsammans. Vi känner något för varandra. Eftersom vi enbart ligger med varandra, aldrig sover över och inte en enda gång sagt att vi tycker om varandra högt så klassas det inte som att vi dejtar. Eller?
I USA som exempel dejtar man oftast flera personer samtidigt. Man har "dejtat" i 3 år innan man får en ring på fingret. Här i vårt iskalla IKEA- land så är det en åt gången som gäller. Problemet jag har är att utöver min KK så är jag ofantligt intressead av en annan man. Eftersom att jag och min KK, emotionellt i alla fall, inte bara är just KK så ställer jag mig frågan: Kan man vara kär i mer än en person på samma gång och hur ska man i så fall kunna välja?
Jag har sannerligen krånglat till det för mig själv då jag inte har några tankar på att berätta för den nya mannen att jag har min KK, utan snyggt avsluta det hela med Herr. KK innan det blir seriöst mellan mig och den nya. OM det nu blir så. Jag tänker heller inte berätta för min KK om att jag är intresserad av någon annan. För vem vill slänga bort en man som är underbar i sängen innan man är säker på att få ett substitut? Det jobbiga kommer då bli det att eftersom jag har känslor för min KK, men inte vill vara tillsammans med honom på grund av att vi är för olika, så kommer någon bli sårad. Så smyger jag nu omkring och har en emotionell affär eller är det helt enkelt okej att träffa och tycka om flera män samtidigt? Jag vet inte, men lite sneaky känner jag mig helt klart. Tiden får utvisa vad som kommer hända. Fram tills dess tänker jag fortsätta ha fantastiskt sex och fantisera om mina drömmars man som kanske någon dag blir min.
I USA som exempel dejtar man oftast flera personer samtidigt. Man har "dejtat" i 3 år innan man får en ring på fingret. Här i vårt iskalla IKEA- land så är det en åt gången som gäller. Problemet jag har är att utöver min KK så är jag ofantligt intressead av en annan man. Eftersom att jag och min KK, emotionellt i alla fall, inte bara är just KK så ställer jag mig frågan: Kan man vara kär i mer än en person på samma gång och hur ska man i så fall kunna välja?
Jag har sannerligen krånglat till det för mig själv då jag inte har några tankar på att berätta för den nya mannen att jag har min KK, utan snyggt avsluta det hela med Herr. KK innan det blir seriöst mellan mig och den nya. OM det nu blir så. Jag tänker heller inte berätta för min KK om att jag är intresserad av någon annan. För vem vill slänga bort en man som är underbar i sängen innan man är säker på att få ett substitut? Det jobbiga kommer då bli det att eftersom jag har känslor för min KK, men inte vill vara tillsammans med honom på grund av att vi är för olika, så kommer någon bli sårad. Så smyger jag nu omkring och har en emotionell affär eller är det helt enkelt okej att träffa och tycka om flera män samtidigt? Jag vet inte, men lite sneaky känner jag mig helt klart. Tiden får utvisa vad som kommer hända. Fram tills dess tänker jag fortsätta ha fantastiskt sex och fantisera om mina drömmars man som kanske någon dag blir min.
Är män ett omvänt släkte?
Att ta mod till sig att äntligen våga fråga. Fråga om ni ska hitta på någonting tillsammans. Kanske ta en promenad, se en film eller ta en fika nere på stan. Man sitter hemma och går igenom alla tecken. Visst kollar han på mig, skrattar åt mina skämt, trivs i mitt sällskap, ja det är ju någonting där. Man laddar och laddar, ibland i flera veckor, och tillslut så händer det: Man frågar.
Självklart frågar man inte bara rakt ut om ni ska ses, utan man lindar in det lite fint, kanske i ett "Jag ska ut på en promenad helt själv, ska du inte följa med?" eller "Jag vill verkligen se den här filmen, men jag vågar inte se den själv. Du vill inte komma över och hålla mig i handen?". Man tror innerligt på att den kvinnliga charmen har gjort sitt och han hals över huvud ska slänga sig ut genom ytterdörren och rusa över i bara strumplästen för att göra dig sällskap.
Tyvärr så blir det ibland inte så. Man tror att man tolkat allting rätt, men ändå så får man ett "nej men det är för kallt för att gå ut" eller "nej men jag ska nog bara sitta hemma ikväll" eller varför inte "nej men jag är så tråkig och har aldrig något bra att säga, du skulle inte ha kul". Om en man som man trodde var intresserad helt plötsligt visar sig inte vara det, hur vet man då egentligen vilka som är det? Är män ett omvänt släkte? Är det dem som inte ger dig en enda blick, är supertorra och osociala som egentligen tycker om dig? Eller är det, gud förbjude, att de är mer osäkra på sig själva än oss kvinnor och helt enkelt inte vågar träffas? Självklart varierar det från person till person som hos oss kvinnor, men helt ärligt tjejer, män är väldigt svåra att klura ut största delen av tiden.
Det självförtroende jag byggde upp när jag frågade mannen som jag är intresserad av om vi skulle ses försvann snabbt och drog av lite av mitt vanliga självförtroende när han snirkligt lyckades luska sig ur situationen med en halvtaskig ursäkt för att sedan snabbt byta samtalsämne. Betyder det att jag är helt körd när det kommer till honom eller ska jag fortsätta tills han ger med sig? Jag har inte bestämt mig än, men det jag vet är att män och kvinnor är från olika planeter. Vi talar helt enkelt olika språk och om jag ska gå på att tolka tecken för att se om män är intresserade av mig så ska jag lära mig MANianska och inte försöka överföra våra kvinnliga seder och tillvägagångssätt på dem. Det fungerar helt enkelt inte.
